Hon tar bokbussen in i framtiden

Ska en bokbuss rymma mer än böcker? Absolut, svarar IT-pedagogen Marina Eklund på Regionbiblioteket i Norrbotten. När hon tittar på bussarna ser hon rullande servicecenter som till och med skulle bli en viktig resurs om det blir krig i Sverige.

I Sverige finns ungefär 70 bokbussar, eller biblioteksbussar som de också kallas. Nästan en tiondel av dem, sex stycken, finns i Norrbotten. De rullande biblioteken finns i Piteå, Gällivare, Luleå, Boden och Kiruna. Haparanda har också en buss som tyvärr är trasig just nu.

Tillsammans kan Norrbottens biblioteksbussar nå nästan 500 platser. En del av dem är samhällen dit annars bara hemtjänsten och renhållningen kommer.

– När bussen kommer kanske det står en ensam person med termos och bullpåse och väntar. Biblioteksbussen hjälper mot ensamhet och erbjuder en social stund.

Marina Eklund har jobbat mycket med att höja den digitala kompetensen hos personal på folkbiblioteken i Norrbotten. Framsidan av att samhället digitaliseras är delaktighet, men baksidan kan bli utanförskap för den som inte hänger med, menar hon. I bakgrunden syns ett konstverk av Erling Johansson.

Men låt oss gå bakåt i bokbussens historia. Den första bokbussen rullade ut på vägarna runt Borås, redan 1948. Inspirationen kom från USA, Storbritannien och Danmark. I början sågs bokbussarna som experiment och ibland användes de bara för att frakta böcker mellan olika bibliotek. 1965 beslutades det att bussarna var viktiga för bibliotekens uppsökande verksamhet och det infördes statsbidrag för inköp av bokbussar. Bidraget fanns kvar till 1998 då bokbussarna blev en kommunal fråga.

– Det gjorde att antalet bokbussar minskade, för det är dyrt för små kommuner att köpa in en buss.

Nu blir bokbussarna faktiskt fler igen och det är väldigt glädjande.

Från valstuga till värmestuga

När Marina Eklund blickar in i biblioteksbussarnas framtid ser hon att de är viktiga – i både fred och krigstid. Hon skulle vilja att de kallades biblioservicebussar, just eftersom de kan erbjuda så mycket mer än bibliotekstjänster. I vår kommer ett antal bussar vara valstugor i EU-valet.

– Vi kan inte längre tänka att bussarna bara ska innehålla böcker. Vi måste tänka service och miljö också. Om det värsta inträffar och det blir krig skulle vi kunna ha krislådor, ge folk möjlighet att värma sig eller hjälpa till att fördela förnödenheter och vatten.

Ett exempel på service i fredstid skulle kunna vara att bokbussen samlar in använda batterier och hjälper till med olika digitala tjänster. Marina Eklund har också varit i kontakt med apoteksföretag. På samma sätt som det finns en liten apotekshylla i mataffären önskar hon att hyllan fanns ombord på bussarna.

– Men apoteksföretagen fattar inte det här riktigt ännu. De säger ”varför det? Man kan ju bara åka till affären” men inser inte hur långt en del i Norrbotten har till sin närmsta affär.

Marina Eklund jobbar på Regionbiblioteket som delar lokaler med Norrbottensmusiken, i Kulturens hus i Luleå.

Bussarna besöker många områden där mobiltäckningen är dålig eftersom det inte får sättas upp master med hänsyn till flygverksamhet. Tack vare bussarnas förstärkningsantenner kan boende passa på att göra sina digitala ärenden i bussarna.

Redan nu ser Marina Eklund biblioteksbussarna som en del av totalförsvaret, som är summan av det militära och civila försvaret. Med kriget i Ukraina kom ett större totalförsvarstänk och bussarna kan fungera som civila sambandscentraler. Bokbussar har till och med pekats ut som en viktig resurs av EU.

– Det är skrämmande att vi ska behöva tänka på krig och vad bokbussarna kan göra där, men vi måste. I en modern bokbuss sitter alla hyllor på vagnar som lätt går att rulla ut. Om det behövs skulle bokbussarna snabbt kunna förvandlas till något annat. Tänk om vi dessutom skulle kunna utrusta fler bussar med solceller på taket?

Kommunerna bestämmer själva

Hur bussarna ska utrustas och fungera är upp till varje kommun. Regionbiblioteket kan inte bestämma över kommunerna, men de kan rekommendera och föreslå. Via ett projekt som kallas SMALL (SMarta Livskraftiga Landsbyggder och uttalas så att det rimmar på ”tall”) samverkar olika aktörer kring digitala lösningar. Projektet finansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden, Region Norrbotten, Region Västerbotten och NorrlandsNavet. I september ska Piteås bokbuss åka ner till Bokmässan i Göteborg.

– Piteå är lite piloter i det här. Vi vill visa upp hur vi tänker och hur det kan fungera i vår glesbygd.

Det gäller att hålla koll på vad andra gör med sina bussar också. I finska Karelen finns en vårdbuss. Den har till och med tandläkarstol i bussen och alla elever upp till årskurs sex får kontinuerligt god tandvård eftersom bussen kommer till skolorna.

– Kan det vara något för oss? Vi kanske kan vaccinera folk på biblioservicebussen?

Marina Eklunds främsta hobby är stickning. Hon har precis stickat en islandströja åt sin mans kollega från Sydafrika. Hon stickar helst inte efter mönster utan efter sin fantasi.

I sitt jobb träffar hon många människor, från både Norrbotten, Sverige och världen. Att träffa folk är det största pluset med jobbet.

– Jag känner att jag bidrar och det ger mig energi. Om jag jobbar mycket en period så känns det knappt för det jag gör har effekt och jag har stor frihet att jobba med de här frågorna.

Marina Eklund är pedagog i grunden och har aldrig jobbat som bibliotekarie. Men hon har flera fina biblioteksminnen – ett av dem är från hennes första möte med ett bibliotek.

– Det byggdes en ny skola och i årskurs fyra skulle jag börja där. Då fick jag se mitt första bibliotek och jag minns fortfarande hur man kom in där och kände lukten av böckerna. Vi fick gå dit varje vecka och botanisera bland böckerna. Jag läste Kitty-böcker då.

Fakta: Marina Eklund

Yrke: IT-pedagog på Regionbiblioteket.

Bakgrund: Lärare, inspektör på Skolinspektionen och arbete med flerspråkighet.

Bor: Uppvuxen i Älvsbyn och bor där även idag.

Hobbies: Handarbete – har alltid minst en stickning på gång.

Så väcktes teknikintresset: ”Jag har en tvillingsyster och hennes familj köpte en Amiga i början på 90-talet. Jag tänkte att man behöver väl inte en dator för att kommunicera. Men min man köpte en dator eftersom han var så intresserad. Samtidigt hade jag genomgått en operation och var sjukskriven i tre veckor. Jag tänkte att jag skulle testa att starta den hemska mackapären. På den tiden var inte så många inom skolan som kunde sånt här och skolchefen fick höra att jag "kunde dator". Så jag blev headhuntad för att skriva kvalitetsredovisningar på dator. Jag lärde mig Excel och saker gick snabbt att räkna ut. Jag är mer pedagogiskt tekniskt intresserad än av bara tekniken. Nu är jag tacksam för den där sjukskrivningen som gjorde att jag tog mig an datorn.”

Text och foto: Emma Bergström Wuolo