Viktiga steg på vägen mot försoning och läkning

En varm höstsol flödade över Karungi när ca 120 personer samlades för att tala om en mörk del av Norrbottens historia. Arbetsstugorna var en del av ett nationalistiskt projekt där Tornedalens barn skulle stöpas om till riktiga svenskar. Lördagens möte innebar ytterligare några steg på vägen till upprättelse. – Vi måste hjälpas åt att befria oss från skam och skuld, sade Birgitta Dahlbäck, Region Norrbottens representant på plats.

Under hösten har fyra samlingar under namnet Askel sovinthoon – steg för försoning hållits i Norrbotten. Syftet har varit att belysa arbetsstugornas historia och roll i dåtidens assimileringspolitik, framföra ursäkter till de drabbade och bidra till läkning. Det har varit möten fyllda av sorg, men också värme, värdighet och hopp om framtiden.

– Det här är en plats som påminner om det vi har förlorat. Assimileringspolitiken satte djupa spår. Försoning är en väg vi går tillsammans, vi kan bara läka genom att träffas och tala, sade Haparandas kommunalråd Janne Lind i inledningen.

Tal av kulturministern

Mötet i Karungi den 11 oktober var det sista i serien och för första gången deltog en representant för regeringen. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) fick möjlighet att se den tidigare arbetsstugan i Karungi – numera hembygdsgård – innan programmet i drog igång i Karl Gustavs kyrka.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) erkände statens ansvar för kränkningar mot minoriteten. Foto: Emma Berkman.

– Regeringen erkänner ansvar för de kränkningar som svenska statens assimileringspolitik har inneburit för enskilda tornedalingar, kväner och lantalaiset. Det har fått negativa konsekvenser för minoriteten och dessa konsekvenser lever vidare än idag, sade hon i sitt tal under mötets inledning.

– Det här är en del av vår gemensamma historia som inte får upprepas i framtiden. Det är ett ansvar som vilar på regeringen, men ett arbete som många fler bidrar till. Tornedalingar, kväner och lantalaisets kultur och språk har en självklar plats i vårt land, fortsatte hon.

”Stärka vår identitet och självkänsla”

Carina Henriksson, också känd under artistnamnet Glesbygdsdivan, framförde sånger på både meänkieli, samiska och svenska. Med musik och prat delade hon med sig av sina egna erfarenheter som tillhörande både den tornedalska och den samiska minoriteten. En av sångerna var en tonsättning av Bengt Pohjanens dikt Jag är född utan språk. Publiken trollbands också av hennes Ensamhetens Ö – Yksinaisyyen saari, ackompanjerad av Roger Norén på dragspel.

– Vi behöver berätta vår egen historia med vårt eget språk. Jag är övertygad om att genom sång och teater kan vi känna delaktighet och tillhörighet, stärka vår identitet och självkänsla, sade hon.

GlesbygdsDivan Carina Henriksson stod för sång och musik grundat i upplevelsen av att tillhöra två nationella minoriteter. Foto: Emma Berkman

”Finskan skulle utplånas”

Historikern Curt Persson vid Luleå tekniska tecknade en bakgrund till arbetsstugorna, hur strukturen och syftet såg ut och vilka konsekvenser det fick. I stiftelsen bakom arbetsstugorna satt biskopen i Luleå stift och landshövdingen. Ansvaret för driften av arbetsstugorna låg i lokalföreningar.

– Man får extra ersättning för varje barn som talar meänkieli eller samiska, så man väljer ut dessa barn för att få bättre ekonomi i föreningarna. Majoriteten av stugorna finns i Tornedalen, hela vägen till Vittangi och Karesuando. Man såg det är ett lojalitetshot, ”här talar man fiendens språk”. Finskan skulle utplånas, sade Curt Persson.

I grunden fanns också en syn på tornedalingar som sämre människor, och därför skulle språket och kulturen ses som skamliga. Därför skulle de glömmas, tryckas tillbaka.

– Det här handlar om en massiv försvenskningsprocess. Man har en strategi att ta in barn som inte kan svenska och forma dem till svenskar i språk och kultur.

Historikern Curt Persson stod för ett folkbildande inslag i programmet. Foto: Emma Berkman.

1919 publicerade rasbiologen Herman Lundborg sitt praktverk Svenska folktyper. Klassuppsättningar spreds till bland annat arbetsstugorna.

– Plötsligt kunde barnen se sina föräldrar på bilderna, och att det står att de är ett hot mot den svenska rasen. Det här skapade en tystnadskultur. Det var tabubelagt, föräldrar och barn pratade inte något om detta. Det gav livslånga sår i flera generationer, sade Persson.

”Staten tar inte sitt ansvar”

Det finns en generation nu som försöker återta språket. I ett panelsamtal möttes Lovisa Dahlberg, verksam inom förskola och Met Nuoret, Lotta Utter, verksam inom förskola och barnprogram på meänkieli, samt Pär Poromaa Isling, forskare och musiker. De kunde berätta om en generation av barn och unga som vill lära sig språket, men har föräldrar som inte kan det själva. Kanske kan föräldragenerationen vinna tillbaka något av det som de förlorat via sina barn? Det går framåt, men med små, små steg.

– Det krävs mycket individuellt arbete av oss som tillhör minoriteten när inte staten tar det ansvar de är skyldiga, sade Lovisa Dahlberg.

Pär Poromaa Isling, Lotta Utter, Lovisa Dahlberg samt samtalsledare Göran Lahti i ett panelsamtal om språk och identitet i den yngre generationen. Foto: Emma Berkman

”En demokratiutmaning att ta på allvar”

Mötet avslutades av en rad högtidstal från nyckelaktörer. Först ut var landshövdingen i Norrbotten, Lotta Finstorp. Länsstyrelsen har fått i uppdrag från regeringen att stödja statens försoningsprocess med tornedalingar, kväner och lantalaiset och sprida kunskap om den historiska behandlingen av minoriteten – dock utan tillförsel av medel, betonade hon.

– Uppdraget ställer också krav på att vi som myndighet har en förståelse för hur historiska orättvisor påverkat och påverkar förtroendet för oss. Ytterst handlar det om en demokratiutmaning som vi måste ta på största allvar, sade hon.

Region Norrbotten representerades av regionrådet Birgitta Dahlbäck (C) som lyfte sambandet mellan diskriminering och ohälsa och sjukvårdens ansvar, då och nu.

Regionrådet Birgitta Dahlbäck kopplade diskriminering av nationella minoriteter till dagens folkhälsa i Norrbotten, och betonade att även sjukvården bär ett ansvar. Foto: Emma Berkman.

– Vi har skäl att vara särskilt uppmärksamma på dem som har varit direkt berörda, det vill säga samerna, tornedalingarna, kvänerna och lantalaiset. De bär på väldigt mycket erfarenhet av vilka effekter det kan få att vara utsatt för diskriminering. Då jag pratar om det här som regionens representant vill jag poängtera att vi har ett ansvar också i sjukvården att respektera att en del av den ohälsa vi bär på är spår av upplevelser, sade hon och fortsatte:

– Vi behöver erkänna att den här typen av upplevelser sätter spår, skapar hinder för vår frimodighet och vår glädje och vår livslust. Vi måste hjälpas åt att befria oss från den skam och den skuld som innebär både att utsätta och utsättas, sade regionrådet.

”Försökte likrikta befolkningen”

Askel sovinthoon – steg för försoning har tillkommit på initiativ av Svenska kyrkans och Svenska tornedalingars riksförbund (STR–T). Till detta avslutande möte anslöt ärkebiskop Martin Modéus för att framföra kyrkans ursäkt.

– Arbetsstugorna var ett grundläggande verktyg för en assimileringsprocess. En försvenskning som försökte likrikta en del av befolkningen till att passa in i den mall för att vara människa som definierades utifrån maktens centrum. Språk, kultur, tro och historia utgör grundläggande delar av ens identitet. Att förlora en eller flera av de delarna är att förlora en del av sig själv. Det är övergrepp inte bara på individer utan också på ett folk. Den ursäkt som överlämnas idag gäller kyrkans svek mot alla som for illa i arbetsstugorna, sade han.

Ärkebiskop Martin Modéus kom till Karungi med en ursäkt från Svenska kyrkan. Foto: Emma Berkman.

”Övergavs av samhället”

När så ett brev, riktat direkt till tidigare elever i arbetsstugor, lästes upp blev det en känslosam stund i Karl Gustavs kyrka. Det var knäpptyst när Ritvaelsa Seppälä, stiftsadjunkt Luleå stift, först läste brevet på meänkieli, följt av en läsning på svenska av Åsa Nyström, biskop i Luleå stift.

– Som barn var ni skyddslösa och kunde inte värja er mot det som skedde i arbetsstugan. Era föräldrar kunde inte heller skydda er från det som skedde. Ni övergavs av samhället och kyrkan och ni tystades ner, läste hon.

– Med detta brev vill vi uttrycka vår ursäkt för att kyrkan svek dig som for illa under din vistelse på arbetsstugan. Genom ursäkten önskar vi också att hedra minnet av dem som drabbats men som inte finns kvar i livet.  

Ritvaelsa Seppälä läger brevet med ursäkten på meänkieli. Bredvid henne står Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, som läste brevet på svenska.

Askel sovinthoon – steg för försoning är ett samarbete mellan Luleå stift, Svenska kyrkan, STR–T, Met Nuoret, Länsstyrelsen i Norrbotten, Region Norrbotten och Luleå tekniska universitet. I programmet, som leddes av Göran Lahti, deltog också Kimmo Sulila, kyrkoherde i Haparanda, Annette Kohkoinen, vice ordförande STR–T samt Maja Mella, projektledare för försoningsprocessen på STR–T.

Text: Sara Stylbäck Vesa