Italienska konstälskaren som hamnade i Luleå: "Gillar snö"

Vad gör en konstälskare från Milano som inte tycker om värme? Hon flyttar till Luleå och blir ansvarig för Region Norrbottens konstsamling. Möt Silvia Colombo, konstvetaren som trivs i snö, älskar att sprida konst – men saknar den italienska maten.

Vi står i en korridor några hundra meter från hälsocentralen på Björkskatan i Luleå. Väggarna är färgglada, fyllda med tavlor i olika storlek och motiv. Det är här Silvia Colombo har sin arbetsplats.

Hon är sedan snart ett år tillbaka konstutvecklare på Region Norrbotten och ansvarig för regionens konstsamling. Det som hänger på väggarna här är en liten del av den, ett smakprov helt enkelt.

Låna konstverk

För om man jobbar på regionen, och är sugen på att ha ett eget konstverk på sitt kontor eller sin avdelning, så kan man komma hit och spana. Här finns det mesta. Nytt och gammalt. Stort och litet. Flådigt och sparsmakat.

– Det är stor variation i regionens konstsamling. Det är konstverk från 1920-talet, porträtt och klassiska motiv, men det var från 1970-talet och framåt som samlingen framför allt började att byggas ut, säger Silvia när hon bjuder på en guidad tur.

"Bra sätt att inspirera"

– Det är mest lokala konstnärer, men inte bara. Det kan också vara konstnärer från andra länder som varit i Norrbotten och verkat under en viss period. Men jag försöker också att ta in konst från andra delar av Sverige och Norden. Det är ett bra sätt att inspirera lokala konstnärer, men också för att bredda fokuset på samlingen lite, säger hon.

Hon älskar konst och stortrivs på jobbet.

Region Norrbottens konstsamling består av flera tusen verk som är utspridda på hälsocentraler, sjukhus, tandvårdscentraler och kontor i hela länet.

Men varför har en region en konstsamling? Det handlar kort och gott om välbefinnande, enligt Silvia.

– Syftet är att placera ut konsten, framför allt inom vårdmiljön, för att bidra till välbefinnande. Både vad gäller den mentala och fysiska hälsan. Det är jätteviktigt att patienter får en välkomnande miljö när de besöker hälsocentraler och sjukhus. Men det blir också trevligare för alla anställda.

Vad betyder konst för dig personligen?

– Det är livet. Jag har flera gånger försökt byta bana, men konsten har dragit mig tillbaka. Den inspirerar mig och jag mår bra när jag besöker museer, tittar på konst och upptäcker nya verk och konstnärer. Det är jätteviktigt och roligt samtidigt.

Kommer från Milano

Silvia Colombo är 42 år gammal och kommer från Milano, Italien. Hon flyttade till Sverige 2017 tillsammans med sin man. Han fick jobb på Luleå Tekniska Universitet och hon började praktisera på Resurscentrum för konst, men 2018 fick hon jobb på Norrbottens Museum.

Sedan dess har hon hunnit med två år som kulturstrateg i Haparanda, innan hon för ett år sedan flyttade tillbaka till Luleå för jobbet som konstutvecklare på regionen.

Silvia visar upp  delar av regionens konstsamling.

Silvia är utbildad konstvetare. Hennes första uppdrag hemma i Milano var att inventera konstsamlingar på olika kontor i staden. Hon liknar det vid samma uppdrag som hon har på Region Norrbotten.

"Tycker inte om värme"

Men nog måste det vara speciellt att som konstälskare lämna ”Nattvardens” hemstad för Luleå och Norrbotten?

– För mig var det ganska lätt att flytta hit, jag tycker inte om värme, säger Silvia och skrattar.

– Min mormor kom från Alperna, vid gränsen mellan Italien och Frankrike. Jag brukade besöka henne där väldigt ofta både på vintern och sommaren, och där är klimatet ungefär detsamma som här. Jag är ingen sportmänniska, men jag tycker om snö och jag njuter av det här landskapet.

Annorlunda konstliv

Men konstlivet måste väl ändå vara ganska annorlunda?

– Det är en helt annan typ av konstmarknad här. Konstnärerna kan jobba lite friare här jämfört med i Milano. Där är det marknaden som styr och den är väldigt stark, konsten går från galleri till galleri, säljs, köps och så vidare.

– Tack vara systemet i Sverige är konstnärer friare från marknaden. Det hjälper också när myndigheter och regioner köper in konst, då kan de arbeta fritt.

Innehållet i konsten skiljer sig också en hel del, enligt Silva.

– Jo, det är skillnad på teman. Här är det mycket naturlandskap, just natur är en röd tråd som går igenom många konstverk som producerats här. Framför i den traditionella konsten. Men det har börjat komma kritiska motiv också. Det är spännande att se hur perspektiv och vinklar har förändrats och bytts av konstnärer häruppe.

Vad är det bästa med ditt jobb som konstutvecklare?

– Att jag har en möjlighet att sprida konst till flera, att konsten inte är något elitistiskt utan når ut till alla människor. Konstvana eller inte. Det är jätteroligt.

Har du någon favoritkonstnär?

– Jag är väldigt kär i de första konstnärerna jag upptäckte när jag var yngre, då var det bland annat Vincent van Gogh och solrosor. Det var de första konstverken som jag började älska. Sedan, på gymnasiet, upptäckte jag Andy Warhol i USA. Men i en italiensk kontext så gillar jag Piero Manzoni. Han jobbade och verkade i Milano på 60-talet och jobbade väldigt konceptuellt och ironiskt.

Har du någon norrbottnisk favoritkonstnär?
– Ja, men jag vill inte säga vilken (skratt).

Både livet och konsten i Norrbotten passar Silvia Colombo, hon och hennes man tar en dag i taget, men trivs väldigt bra här.

Men finns det ingenting med Italien, förutom familj och vänner, som hon saknar?

Jodå, en sak:

– Maten!

Text och foto: Moa Höjer